Fortsätt till huvudinnehåll

Lektion 16

Research.

Behövs det?
När gör man det?
Och finns det regler om VAD som måste researchas (konstigt ord, det finns nog egentligen inte – men ni fattar.)

Ska vi börja från början.
Behövs det?
Yes box, det gör det.

Som författare kan man inte påstå vad som helst. I alla fall inte utan att betraktas som någon som INTE har gjort sin research.

Man kan förstås slippa det genom att hitta på ett eget universum. Inte ens i mugglarnas värld i Harry Potter finns något att researcha, eftersom allt är påhitt även där.

Men vi som beskriver en slags verklighet måste faktiskt kolla upp saker vi skriver om.
Och det är det här som är svårt. Vad kan vi fabulera ihop och när måste vi hålla oss till sanningen?
Enkelt sagt skulle jag säga att om det finns en sanning måste vi hålla oss till den. Det finns säker massor med undantag och själv har jag begått någon form av brott när jag har ägnat mig åt att transportera någons aska från land till land istället för att begrava den i Sverige. Å andra sidan säger jag i boken att det är olagligt, och då kommer jag ju undan med min askresa.

När jag skrev min första hittepå, Sonjas sista vilja, höll jag mig till det jag visste något om. Jag hade jobbat som flygvärdinna, som produktchef och varit ensamstående mamma. Däremot hade jag aldrig varit i Paris, och verkligen inte i Puerto Andratx på Mallorca, knappt i Palma. Inte heller hade jag varit i stadsdelen Notting Hill i London där en av karaktärerna bor och där det också finns ett litet hotell.
Alltså fick jag googla och googla och googla.

Själv är jag rätt petig med om man går till höger eller vänster, vad gator heter och från vilket håll man sneddar över ett torg. Kartor är ovärderliga för mig eftersom jag vill få sådant rätt.
Däremot har jag placerat både bagare och slaktare i ett kvarter i Paris, som jag inte alls vet om det finns där eller inte. Men jag kommer undan med det eftersom jag inte säger vilket kvarter. Det är ett trick.
För ju mindre specifik man är, desto mer kan man hitta på – om det inte handlar om något där det finns ett rätt och ett fel.

Har man en läkare som huvudkaraktär och man envisas med att tala om hens operationer så gäller det att ha kollat ALLT man säger.           
Lämpligen gör man det med att ta kontakt med någon som kan det där.

Själv har jag lagt (minst) två karaktärer på sjukhus. Jag minns dessa eftersom jag hade kontakt med sjukhusen angående deras diagnoser.

I Ett oväntat besök faller en person av en häst och därför kollade jag med just det sjukhuset hon togs till (Vrinnevie) om skadan kunde vara så som jag beskrev den.
I Gloria fick någon en hjärtinfarkt och då behövde jag veta hur Akademiska sjukhusets akutmottagning  såg ut, och hur man som anhörig togs emot där.
Jag fick toppenhjälp av två läkare, en i Uppsala och en i Norrköping(som sedan fick böcker som tack).

I den jag jobbar med nu hade jag också haft kontakt med en läkare, men han verkade mest tycka att jag var till besvär och att min fråga var korkad. 
Det tillhör verkligen ovanligheten att någon är dryg och otrevlig. Tvärtom har jag mötts med så mycket respekt och vänlighet när jag har bett om att få ställa frågor.

Min svåraste bok att skriva utifrån perspektivet ”har inte en aning” var Gloria, som utspelas på Stockholmsoperan.
Jag vet exakt ingenting om opera, och att jag valde den som skådeplats var för att jag ville berätta om en karaktär som var en kvinna med stora gester. Det kunde lika gärna handlat om en skådespelare.

Egentligen hade jag tänkt att berätta historien som om hon precis hade gått i pension, för då slipper man ju själva jobbet och kan behålla den dramatiska karaktären. Så det var min tanke när jag kontaktade operan och bad om att få göra ett studiebesök. Mitt nästa besök var tänkt att bli Dramaten.

Men när jag kom ut från Stockholmsoperan, efter att ha sett balettdansörer, loger, peruker och kostymförråd var det som ni förstås kört, och det tog en sekund att bestämma att Gloria (som är namnet på huvudkaraktären) naturligtvis var tvungen att vara kvar i det där huset med all sin inbyggda möjlighet till drama och kärlek (och väldigt mycket sex överallt).

Så det var bara att kavla upp och lära sig ALLT om operakonsten!

Så vad gjorde jag?

·      Jag kontaktade en god vän som har sjungit både solon och i kören på Operan i Stockholm. Jag kollade varenda detalj med henne. Kia. Vilken klippa hon var i den processen!
·      Hon satte mig i kontakt med en av solisterna som jag intervjuade per telefon och träffade vid ett köksbord. Jag fick låna hennes partitur till Carmen som var operan jag hade bestämt mig för att Gloria skulle jobba med i boken. Den är i fyra akter, vilket är perfekt dramturgiskt.
·      När jag läste på om Carmen och hennes historia insåg jag att den gick att översätta till nutid, alltså skrev jag en uppdaterad Carmenhistoria. Jävligt bra gjort, faktiskt. Det är min minst framgångsrika bok (vet inte varför, den är superbra om ni frågar mig J), men definitivt min mest researchade.
·      Jag har också en syster med i boken som är flygkapten. Det vet jag inte heller något om, alltså fick jag kontakt med en kapten som var villig att svara på mina tusen olika frågor. Som sagt, människor är oftast så himla generösa!
·      Min bok handlar om att det är 50 dagar kvar till premiär och vi får följa repetitioner och dramerna runt huvudrollsinnehavarna en dag per kapitel (en kul utmaning, för att hålla koll på dagarna köpte jag en superstor almanacka). När det gäller själva operan så ligger den akt för akt på Youtube, en brittisk föreställning från typ 1999. Jag har sett den hundra gånger. Jag var tvungen för att få akterna rätt i  min bok.

·      Jag såg Carmen på Metropolitanoperan i New York. Jag stod upp och grät på slutet.



Aldrig mer så här långt bak. Sedan dess sitter jag långt fram på parkett när jag ser musikteater.


 

J



·     Jag var på visningar i Londons operahus.


·      Jag var på repetitioner i Stockholmsoperans lokaler i Nacka. Satt tyst som en mus på en läktare och regissören hade varnat för att huvudrollsinnehavarna var i luven på varandra och att de inte fick veta att jag var där. Mumma för mig, såklart.
·      Jag var också i deras förråd och fick se all scenrekvisita, kulisser, verkstaden etc. Det var också där jag upptäckte att Carmen återigen skulle sätta upp på Stockholmsoperan, bara månader innan min release. Det var ett fullkomligt bingo, såklart. Jag fick möjlighet att se repetitioner, tala med sångare och inspicienter. Jag såg genrepet och på  premiären bjöd jag hela mitt team.

·      Carmen är fortfarande den enda opera jag står ut med och till dags dato har jag sett den på scen 4 gånger, desto fler bandade upptagningar. Jag skulle gärna se den live igen.

Och naturligtvis hade jag min releasefest på operan. I Guldfoajén. Den var gudomlig!



En annan kul research var i New York för några år sedan (Sonja andra chans) när jag stod  högst upp på den öppna terrassen på Empire State Building och sträckte ut en hand genom det grovmaskiga nätet för att testa om man kunde släppa aska därifrån.
Det kunde man.

Men det var hemskt, jag tog det här fotot efteråt och åkte sedan ned.
Den typen av research när man är höjdrädd är inte optimal, kanske.








Jag har inte kört motorcykel till Toscana (Tur och retur Toscana) och jag har inte förföljt resenärer från Centralen till Arlanda för att sedan köpa en biljett till samma resmål som de är på väg till (En liten värld). 

Men Efter andra boken om Sonja hade jag råd att åka till Mallorca och köra på gatorna som ledde upp till Rebeckas fantastiska hus Puerto Andratx. 




















När jag skrev böckerna googlade jag hus och la ut länkar på min blogg så att alla skulle få se de helt galna byggnaderna, men sajten jag använde ruttnade på mig och sa till mig att lägga av med att länka (?)
Jag vet inte varför. Mina följare kanske inte kunde hosta upp de där 150 miljonerna husen kostade. Så pärlor för svinen, helt enkelt.
Well.
Jag hade ändå klart för mig (i mitt huvud) hur Rebeckas hus såg ut och när jag var där och såg vyerna för första gången grät jag lyckotårar. Så många bilder som jag hade sett, och nu fick jag uppleva det på riktigt.
 Det var då jag visste att jag behövde skriva en tredje del om de där kvinnorna. Det tog ett par år till, men sedan kom den ju: Sonjas andra chans.

I den var vi på ännu fler platser än Paris, London och Mallorca som i den tidigare böckerna och även då använde jag bara google och sedan beskrev jag ställena vi var på så kortfattat som möjligt.

Hotell kan man alltid se inifrån, men hur det ser ut utanför kan vara knivigare.
                     
Jag gjorde mitt bästa för att få tjejerna att fastna i en grop på ett berg i Lofoten (berget finns, gropen är påhitt.)
hitta till ett hem för unga flickor i Casablanca (det finns sådana hem)
finna en porlande bäck i en trädgård i Sidney (finns)
bli utsatta för något på ett kryssningsfartyg i Hawaiis övärld (fartygen finns, säkert idioterna också)
besöka Sonjas skolor på Haiti, (finns, men inte Sonjas)
dansa på ett torg i Madrid, (torget finns, dansen borde finnas).
köra på vänster sida på Isle of Skye i Skottland (Yes, slottet de kom till finns och kyrkogården också) och då, som kronan på verket, släppa aska från Empire state building (som blev den enda research jag kunde göra på plats).

Jag kopplade ihop alla de här ställena med filmer och dessa såg jag förstås. Jag köpte någon på dvd, men annars fanns de på stream.
(Och har ni inte sett An affair to remember så gör det!)

Hittepå blandat med fakta. Så är det för mig. Jag kollar det mesta när jag är klar för dagen med själva skrivjobbet. 
Det händer också att jag kopierar stora stycken med information och lägger längst bak i mitt manus så att jag lätt kan hitta det jag vill. 
När det gällde flyget i Välkommen till Flanagans så hade jag kunnat ösa in information i texten, men det är det som är farligt med research, för har man väl gjort den vill man ju visa upp sin kunskap.

Men ajabaja, säger coachen Åsa om det.

Det är superbra att veta massor om ämnet, men att predika det för dina läsare vill du inte göra.

(Och på tal om predikan så har jag en präst med i Ett oväntat besök. Henne tog jag bort från jobbet så slapp jag tänka på att ha alla rätt där.)

När det gäller Flanagans har jag besökt mängder med hotell både i Sverige och utomlands, har pratat med personal på alla nivåer, har snott inredning från något hotell, personal från ett annat.
Jag har blandat fakta med hittepå och än jag inte klar.
Tredje boken ska påbörjas om mindre än en månad och då blir det nya googlingar.
Tack och lov gjorde jag en stor researchresa precis innan coronan bröt ut, och jag känner inte att jag missar någon information genom att vara hemma ett tag.

Vilket långt inlägg det blev, men det är ett favvissamtalsämne. 

Slutkläm då:
Slarva inte med faktan, men håll det du vet för dig själv om det inte behövs för storyn.


Kommentarer

  1. Jag använder det här tillfället för att låta världen veta om trollformlern som hjälper mig i mitt förhållande, han är väldigt bra och villig att hjälpa dig att lösa alla dina problem, oavsett vilka utmaningar som helst kanske bara kontakta honom och förklara resten för honom är historia. Kontaktinformation på ekpentemple@gmail.com eller WhatsApp +2347051979135 och du kommer att vara glad att du gjorde det.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Lektion 1

Läs det här, och bestäm dig sedan för om du ska hänga med på resten. Jag vill ha en kommentar från dig i kommentarsfältet. Jag hänger med räcker. Okej. Here we go! (Först vill jag säga att jag faktiskt är coach. Jag har gått en lång utbildning hos ett utbildningsföretag som heter Coach2Coach  (klicka här) , och därefter arbetade jag i 4 år i egen regi med enskild coaching och anlitades av beroendekliniker för grupper,  fram tills jag kunde försörja mig som författare. Inget fusk här inte.) Hur kommer man igång med sitt bokskriveri. Den ständiga frågan. Jag har postat det här inlägget med tips förut, men nu när vi har en virusskrivskola vill jag påstå att det är aktuellare än någonsin. Jag tror att det finns lika många igångsättningssätt som det finns författare, alltså kan jag bara berätta om hur jag gör, och det är verkligen inget facit (men gör gärna som jag ändå). I mitt fall börjar det alltid med att  jag har bestämt mig för att  skriva en  BOK . Inte försöka, inte prova, i

Lektion 36.

 Det är vemodigt, för nu går virusskrivskolan in i ett viloläge och om jag någonsin plockar upp den igen får vi se. Jag hoppas då i så fall att bara kunna kalla den skrivskola.  För min del är det dags att börja redigera på allvar nu. Det är den andra omgången, den svåra, när både förläggare och redaktör har slagit sig ihop och ATTACKERAT mitt manus.  Jo, det är exakt så det känns. Kritik är inte min grej och jag blir arg, irriterad och känner mig som en dålig författare när jag får min feedback.  Men när det lossnar, när jag har tagit mig förbi de kritiserade partierna, är det bara glädje. Och om ni skulle fråga mig om vad som är ändrat från första utkastet till utgiven bok så vet i tusan om jag kan säga det egentligen.  Det här är den jobbiga omgången, nästa är ljuvlig! Jag behöver aldrig jobba med strukturen och det är skönt, för då slipper jag rumstera om i manuset. Jag gör det ju enkelt för mig och skriver kronologiskt. Tillbakablickar får egna kapitel. Det funkar för mig, men vi

Lektion 31

 Kära skrivskoleelever, hur går det? Har ni kommit någonstans med ert manus? Har ni skrivit ert första kapitel? Eller är ni till och med klara med ert manus? Inte kommit igång alls, bara en massa snack utan verkstad? I den här skolan GÖR vi. Det är det enda sättet framåt. För övrigt det sätt som funkar i de flesta sammanhang eftersom lösningen ligger i görandet, inte i malandet om vad vi borde göra ... HERREGUD, vilken tur att all min visdom kan läggas i den här bloggen så att du kan lära dig hur du ska leva ditt liv! Vi glömmer ibland att inget händer av att vi tänker på saken. Möjligtvis ger vi oss huvudvärk, men tanken i sig är inte fruktsam om den inte utmynnar i ett slags görande av något slag.  Fast jag fattar att det är svårt att göra om man inte kan prioritera - och att skriva en bok är dessutom att prioritera sig själv . Kvinnor  folk brukar ha rätt svårt att göra det. Det mesta annat får gå före. Trots att man kanske har en partner som skulle kunna dela på ansvaret så är det