Fortsätt till huvudinnehåll

Lektion 17

IdF   FRÅGELÅDA!

ad   Fråga: Vad 17 gör man åt självförtroendet på vägen? Jag tänker att när man blir antagen nån gång sen så är ju det bekräftelse på att det man gör duger (när man når utgivning). Men vad göra på vägen? Man har ingen aning om ifall det är kass, bra, osv. Och för mig spelar det roll för jag vill ju kunna roa nån med min berättelse men om den suger har jag ju skrivit den i onödan. Då har den ju inte fyllt sitt syfte att förgylla nåns sinne en stund. Förstår du hur jag menar? (Svamlar säkert). För även om jag skriver för att jag behöver ha ut det som kommer så drabbas jag av OMG DETTA ÄR FETT KASS och vågar knappt fortsätta. Hur gör man för att motivera sig före man är författare? 😊



Bra fråga.
Jag tänker så här om det: Börja skriv för dig själv, för ditt eget nöjes skull. 
Det är helt omöjligt, även om man redan är publicerad, att tänka på vem som ska läsa och hur den ska uppfatta ens text.
Är rätt säker på att många med dig har exakt det här funderingarna och till er alla vill jag säga att det är att gå händelserna i förväg.
Först när ditt manus är klart är det dags att fundera på vem som ska roas av det.

Just nu är det faktiskt bara du ska känna för din text. För om du inte gör det, kommer ingen annan att göra det heller.
Du måste tycka att det är svinbra själv; skratta, gråta och vara känslomässigt med i din text.


Ok

Fråga: Men det här med kapitelindelning... En del är korta, långa, väldigt blandat. Hur tänker du där? 😊

Jag tänker att det är bra att kapitlen är ungefär lika långa. Det ger en fin melodi åt berättelsen.

Sedan kan man ju söka ett slags effekt med att variera längden, men i en traditionell roman skulle jag rekommendera ungefär lika långa kapitel. Hittar du den rytmen förenklar det dessutom ditt eget arbete.



Fråga: Ett problem jag ofta stöter på är att jag är före handlingen i huvudet mot för vad jag skriver. Tror det är för att jag håller för låg fart på skrivandet. Lösningen på det är att sluta jobba😀 Ett till problem är research. När jag börjar läsa på om något nördar jag ner mig och kommer ifrån min berättelse. Det var en bra lektion om det. Min plan nu är att skriva först det jag vet och fylla på efteråt.

Jag vet inte om jag förstår frågan riktigt. Långt före handlingen i huvudet? Menar du att du då tappar fokus på din text? 
Om jag ska ge något råd, om jag har förstått dig rätt, så är det att skriva ned det du redan vet i ett synopsis. Då kan det ligga där medan du ägnar dig åt det stället du är på nu.
Fyll på det så fort något nytt dyker upp.



Fråga: När dramaturgin är i osynk med resten av berättelsen 😊Det lilla puttrar på bra, men den stora konflikten kommer för tidigt och är för invecklad. Vill mest tillbaka till det lilla, diska av det stora krångliga


Hm. Ska du ens ha med det krångliga (konflikt är superbra)? Kan du förenkla det? 
Vilken typ av bok skriver du?
Det låter som två berättelser, om det ena är litet och det andra är invecklat.

Jag tänker att huvudkonflikten är det som ska driva din berättelse. Det är ur den allt föds. Hela din story.
Sker ett mord på sidan ett så ska det lösas på sista sidan.

Om du tänker dig att din berättelse är i tre akter, tre delar, så ska den första delen presentera konflikten (mord har skett, det kan var tre förövare, alla tre bör presenteras tidigt i den här akten), i den andra ska den eskalera och sedan ta en vändning (38 mord till skedde när den tilltänkte mördaren satt i förhör), i den tredje ska konflikten i princip vara omöjlig att lösa fram till slutet. 

Kan du använda dig av något som gör att du får en helikopterblick på ditt manus?
post-it lappar? Ritrulle? 

När du säger puttrar på, vad betyder det? För det måste ju i så fall puttra MOT något.
Vad händer i dina kapitel? Puttra på är mer varning för mig än krånglig konflikt.
Varje kapitel bör ju ha en utveckling på något sätt.
Förstår du var jag menar?



Fråga: En fråga kommer här som handlar om tidsordning i berättelserna. Jag tog den på insta men ställer den här enligt din önskan. Jag öser ur mitt eget brokiga liv och fastnar i tidsordningen och kommer inte vidare. Vill skriva om saker som hände innan tex mobilens stora genombrott och göra det till nutid stundom, då stämmer det inte alltid riktigt eftersom man kan lösa saker enklare nuförtiden i och med den. Då trasslar jag in mig i en massa förklaringar som blir bromsklossar och så blir det genast för stort, krångligt och sedan ingenting. Önskar gärna tips från dig hur jag kan frigöra mina tankar så jag kan blanda friare. Hoppar gärna i tid i mina berättelser men inte alltid. Vill känna möjligheten med att det är just JAG som bestämmer hur storyn ska vara men verkligheten tar över och bestämmer över mej här......:-( Du fattar säkert...hoppas jag på. tack för grymt inspirerande skola!

Jag tycker att du verkar känna till vad som är problemet: bromsklossar. 
Dem vill vi verkligen bli av med. 

Jag tänker att du, precis som i mitt förslag ovan, behöver titta på hur ditt manus är organiserat, få ett helikopterperspektiv.
Vad är det du vill berätta om? Det måste du först och främst ta reda på.
Är det självbiografiskt? En berättelse om dig själv? Eller hämtar du bar inspiration därifrån?
Även om man skriver självbiografiskt måste det finnas en story, en konflikt (av något slag; något måste var annorlunda på slutet mot hur det var i början).

Det bästa med att skriva självbiografiskt är ju att man känner till historien. Hur den ska berättas kan däremot vara knepigt. 

Återblickar är bra, men om de ska funka så måste man förstå att då är då och nu är nu.
Det gör man lättast genom att lägga det som separata kapitel, alternativt stycken. 
Att blanda hej vilt är inte att rekommendera.
Jag vet faktiskt inte om jag  ens vill  hjälpa dig att frigöra dina tankar :) för strukturen kommer du att behöva. Det är viktig.
Att vara fri inom den är ju en annan sak.

Mitt tes är ju att det är enklast att skriva kronologiskt, men så behöver man inte alls göra. 
Däremot måste det förstås gå att förstå texten hur man än skriver den.

Fråga: Det här med språket och upprepningar. Finns det någon regel för hur ofta man kan använda vissa uttryck och beskrivande ord? Tänker på sådana som Plötligt...Med ens...Till hennes förvåning...Hen suckar...etc.

Ja, det får inte vara för mycket av något. Själv ler jag tydligen mycket i mitt senaste manus. :)
Men regler finns det kanske inte men upprepningar är av ondo, där kan man behöva jobba lite. Hjärnan verkar kunna få ord fäst vid sig som pytsas in både här och där utan att man tänker på det.
Plötsligt (bra exempel) skulle jag använda max sju åtta gånger i ett helt manus. Fast när jag kollade i mitt senaste nu så hade jag det ARTON gånger. 
Många av dem kommer att ryka det sista redigeringsvarvet. Det är då jag räknar mina favvisord och försöker variera mig.



Var det här svar nog? Fick ni något med er? Fortsätt gärna fråga i kommentarsfältet här under. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Lektion 1

Läs det här, och bestäm dig sedan för om du ska hänga med på resten. Jag vill ha en kommentar från dig i kommentarsfältet. Jag hänger med räcker. Okej. Here we go! (Först vill jag säga att jag faktiskt är coach. Jag har gått en lång utbildning hos ett utbildningsföretag som heter Coach2Coach  (klicka här) , och därefter arbetade jag i 4 år i egen regi med enskild coaching och anlitades av beroendekliniker för grupper,  fram tills jag kunde försörja mig som författare. Inget fusk här inte.) Hur kommer man igång med sitt bokskriveri. Den ständiga frågan. Jag har postat det här inlägget med tips förut, men nu när vi har en virusskrivskola vill jag påstå att det är aktuellare än någonsin. Jag tror att det finns lika många igångsättningssätt som det finns författare, alltså kan jag bara berätta om hur jag gör, och det är verkligen inget facit (men gör gärna som jag ändå). I mitt fall börjar det alltid med att  jag har bestämt mig för att  skriva en  BOK . Inte försöka, inte prova, i

Lektion 36.

 Det är vemodigt, för nu går virusskrivskolan in i ett viloläge och om jag någonsin plockar upp den igen får vi se. Jag hoppas då i så fall att bara kunna kalla den skrivskola.  För min del är det dags att börja redigera på allvar nu. Det är den andra omgången, den svåra, när både förläggare och redaktör har slagit sig ihop och ATTACKERAT mitt manus.  Jo, det är exakt så det känns. Kritik är inte min grej och jag blir arg, irriterad och känner mig som en dålig författare när jag får min feedback.  Men när det lossnar, när jag har tagit mig förbi de kritiserade partierna, är det bara glädje. Och om ni skulle fråga mig om vad som är ändrat från första utkastet till utgiven bok så vet i tusan om jag kan säga det egentligen.  Det här är den jobbiga omgången, nästa är ljuvlig! Jag behöver aldrig jobba med strukturen och det är skönt, för då slipper jag rumstera om i manuset. Jag gör det ju enkelt för mig och skriver kronologiskt. Tillbakablickar får egna kapitel. Det funkar för mig, men vi

Lektion 31

 Kära skrivskoleelever, hur går det? Har ni kommit någonstans med ert manus? Har ni skrivit ert första kapitel? Eller är ni till och med klara med ert manus? Inte kommit igång alls, bara en massa snack utan verkstad? I den här skolan GÖR vi. Det är det enda sättet framåt. För övrigt det sätt som funkar i de flesta sammanhang eftersom lösningen ligger i görandet, inte i malandet om vad vi borde göra ... HERREGUD, vilken tur att all min visdom kan läggas i den här bloggen så att du kan lära dig hur du ska leva ditt liv! Vi glömmer ibland att inget händer av att vi tänker på saken. Möjligtvis ger vi oss huvudvärk, men tanken i sig är inte fruktsam om den inte utmynnar i ett slags görande av något slag.  Fast jag fattar att det är svårt att göra om man inte kan prioritera - och att skriva en bok är dessutom att prioritera sig själv . Kvinnor  folk brukar ha rätt svårt att göra det. Det mesta annat får gå före. Trots att man kanske har en partner som skulle kunna dela på ansvaret så är det