Många börjar sin skrivkarriär med att skriva självbiografiskt. Det gjorde jag också.
Jag tyckte att jag hade en historia värd att berätta och när jag skrev den hade jag inte en tanke på att det skulle bli något mer efteråt. Inte ens när den blev utgiven och jag var på min första bokmässa, tänkte jag tanken.
Elva år senare vet jag att jag uppenbarligen hade många fler böcker inombords.
När det gäller självbiografier – och att få dem utgivna – gäller det att ha en unik historia, en som man kanske också är beredd att prata högt om.
Min egen bok, Casanovas kvinna, handlade om medberoende och min relation till en man som missbrukade sex, att den skulle bli antagen var jag faktiskt rätt säker på. Det fanns ingen som hade berättat om något dylikt tidigare.
Och jag var dessutom beredd att prata om den, men det visste inte förlaget (Kalla Kulor) när de först kallade mig till ett möte. De blev intresserade av storyn och såg förmodligen att den gick att sälja.
De var också intresserade av att veta om vi kunde bli stämda för förtal, men jag hade redan ändrat alla namn, städer och sådant som kunde identifiera personerna i boken. Jag bytte också ut mitt eget namn för att lättare kunna berätta. Jag lät det handla om det där paret, istället för mig och min dåvarande.
Däremot ljög jag inte ett dugg, det behövdes inte med den historien som hade dramatik i sig så att det räckte och blev över.
Så här kommer mina självbiografitips:
Mitt allra bästa tips:
Plocka ut och bygg historien runt det mest dramatiska. Man behöver inte berätta allt från början. Man behöver heller inte berätta exakt hur det slutar. Att börja mitt i går alldeles utmärkt.
Annat tips:
Gör inte dig själv till ett offer. Och nu kan det ju verkligen vara så att du ÄR ett offer, det kan till och med vara rätt sannolikt om du vill skriva en självbiografi, men en hel bok – där någon både i början, mitten och slutet är ett offer – är knappt läsbart.
Det är tragiskt, hemskt och så har väldigt många människor det, såklart, men när det gäller böcker, även de självbiografiska, måste det finnas någon form av dramatisk kurva.
Någon gång ska läsaren få hämta luft, känna lite ljus och tro på att offret kan återta någon form av makt över sitt liv.
Så:
Och nu sticker jag förstås ut hakan här, men ... Ett par varv hos en terapeut är alltid bra innan man ger sig i kast med att berätta sin historia. Att få tillgång till lite självdistans, kanske till och med självreflektion, skadar inte. Att ta ett visst eget ansvar utan att för den skulle ta bort skulden från den som den ska ligga hos, gör också att din bok blir mer trovärdig.
Igen: ska det bli en bok krävs mer av offret än om det inte ska bli en bok, om ni förstår vad jag menar.
Finns det glada självbiografier? (Om vi inte pratar om kändisars lite oärliga biografier). Jag vet inte riktigt om jag har hört talas om det, faktisk. Alltså är väl det ett tips. Fast då behöver du få in jobbiga grejer också, annars blir det lika oläsbart som offerboken.
Där har ni det.
Min egen bok sålde kanske typ 30 tusen ex. Men så berättade jag min historia i tidningar, radio och tv, och där var jag inte smart nog att säga: läs boken, utan jag berättade precis som det var. Man behövde helt enkelt inte köpa min bok för at få veta hur allt gick till.
Nu är den sedan länge slut i alla hyllor och vill man få tag på den kan man prova bibblor och kanske antikvariat.
Det blir ingen nyutgivning, jag har pratat klart om den. Men kommer ni till någon av mina föreläsningar pratar jag gärna om den som en del i min karriär.
Jag tyckte att jag hade en historia värd att berätta och när jag skrev den hade jag inte en tanke på att det skulle bli något mer efteråt. Inte ens när den blev utgiven och jag var på min första bokmässa, tänkte jag tanken.
Elva år senare vet jag att jag uppenbarligen hade många fler böcker inombords.
När det gäller självbiografier – och att få dem utgivna – gäller det att ha en unik historia, en som man kanske också är beredd att prata högt om.
Min egen bok, Casanovas kvinna, handlade om medberoende och min relation till en man som missbrukade sex, att den skulle bli antagen var jag faktiskt rätt säker på. Det fanns ingen som hade berättat om något dylikt tidigare.
Och jag var dessutom beredd att prata om den, men det visste inte förlaget (Kalla Kulor) när de först kallade mig till ett möte. De blev intresserade av storyn och såg förmodligen att den gick att sälja.
De var också intresserade av att veta om vi kunde bli stämda för förtal, men jag hade redan ändrat alla namn, städer och sådant som kunde identifiera personerna i boken. Jag bytte också ut mitt eget namn för att lättare kunna berätta. Jag lät det handla om det där paret, istället för mig och min dåvarande.
Däremot ljög jag inte ett dugg, det behövdes inte med den historien som hade dramatik i sig så att det räckte och blev över.
Så här kommer mina självbiografitips:
Mitt allra bästa tips:
Plocka ut och bygg historien runt det mest dramatiska. Man behöver inte berätta allt från början. Man behöver heller inte berätta exakt hur det slutar. Att börja mitt i går alldeles utmärkt.
Annat tips:
Gör inte dig själv till ett offer. Och nu kan det ju verkligen vara så att du ÄR ett offer, det kan till och med vara rätt sannolikt om du vill skriva en självbiografi, men en hel bok – där någon både i början, mitten och slutet är ett offer – är knappt läsbart.
Det är tragiskt, hemskt och så har väldigt många människor det, såklart, men när det gäller böcker, även de självbiografiska, måste det finnas någon form av dramatisk kurva.
Någon gång ska läsaren få hämta luft, känna lite ljus och tro på att offret kan återta någon form av makt över sitt liv.
Så:
Och nu sticker jag förstås ut hakan här, men ... Ett par varv hos en terapeut är alltid bra innan man ger sig i kast med att berätta sin historia. Att få tillgång till lite självdistans, kanske till och med självreflektion, skadar inte. Att ta ett visst eget ansvar utan att för den skulle ta bort skulden från den som den ska ligga hos, gör också att din bok blir mer trovärdig.
Igen: ska det bli en bok krävs mer av offret än om det inte ska bli en bok, om ni förstår vad jag menar.
Finns det glada självbiografier? (Om vi inte pratar om kändisars lite oärliga biografier). Jag vet inte riktigt om jag har hört talas om det, faktisk. Alltså är väl det ett tips. Fast då behöver du få in jobbiga grejer också, annars blir det lika oläsbart som offerboken.
Där har ni det.
Min egen bok sålde kanske typ 30 tusen ex. Men så berättade jag min historia i tidningar, radio och tv, och där var jag inte smart nog att säga: läs boken, utan jag berättade precis som det var. Man behövde helt enkelt inte köpa min bok för at få veta hur allt gick till.
Nu är den sedan länge slut i alla hyllor och vill man få tag på den kan man prova bibblor och kanske antikvariat.
Det blir ingen nyutgivning, jag har pratat klart om den. Men kommer ni till någon av mina föreläsningar pratar jag gärna om den som en del i min karriär.
Intressant 🧐
SvaraRaderaHärligt!
SvaraRaderaÅh va bra tips, håller på efter en ridolycka och kampen med sjukvården i 10 år... Men också om vilka inre styrkor jag hittat i mig själv just som medberoende... Så härligt att skriva min egna berättelse ��
SvaraRaderaJa, vad kul (med skrivandet, inte olyckan). Lycka till!
RaderaTack för jättebra tips. Skriver just en sådan och har bytt ut namn, tagit bort vissa personer men min story är sann. Och det är en galen story med extra allt. Har skrivit fyrtio sidor, del ett. Hoppas du vill läsa första kapitlet nu när jag vågat skicka det.
Radera