Lektion 30

Trettio lektioner i Coronans tidevarv, lite lägre tempo från mig under de sista två månaderna, men så sprutade jag ju ur mig massor i början av min virusskrivskola.

Det finns lika många sätt att skriva en bok som det finns coacher, lektörer och lärare. Det har jag sagt tusen gånger och det är värt att  upprepas. Mitt eget tempo är svinhögt, andra vill skriva lite då och då.

Personligen är jag ju av den bestämda åsikten att det inte finns ett rätt här, utan det som passar dig är sättet du ska skriva på.

Blir det en bok har du gjort rätt!

Passa dig för dem (och mig när jag glömmer bort att säga  det) när vi säger att du ska göra på ett visst sätt.
Det är bullshit.

Men det är ju klart att det är kul om du har lyckats komma loss från tummen som satt i röven och faktiskt har börjat jobba på BOKEN!

Jag är galet nyfiken på hur det går och om du har hittat det skrivsättet som passar dig.



Idag tänkte jag prata om ton och rytm, två termer som egentligen inte hör ihop men som båda ljuder genom din bok.

Jag skriver ju en trilogi just nu (den tredje delen är inlämnad och godkänd) och jag har försökt att ha lite olika ton i de tre böckerna.  För mig blir det roligare att jobba då.
Det är möjligt att läsarna inte uppfattar det, men det har varit mitt mål i alla fall.

Ton för mig är till exempel:
upptempo,
melankoli,
svärta,
humor,
romantik,
speed,
sentimentalitet,
spänning,
kyla,
värme etc.

Nu kan en roman (kanske till och med bör) innehålla allt det där, men tonen är (tänker jag) den som du som läsare tar med dig när du slår igen pärmarna.
Och det du som författare känner när du sätter punkten.

Inför min trea frågade jag  min förläggare vilken ton hon ville ha i trean, och jag föreslog XXX (haha, försök inte) och det tyckte hon var lysande.

När jag sedan började skriva hade jag det i bakhuvudet hela tiden.

För att hitta tonen behövde jag ha karaktärer som hade just det där i sig, som använder sig av den tonen i dialoger, i sitt sätt att hantera sitt liv, och i sina tankar, sitt inre liv. Den behövde också speglas av karaktärer som inte hade samma ton, för att få liv i den.

Det räcker med att huvudkaraktären har tonen du vill ha i boken. Eller som i mitt fall, en av två huvudkaraktärer.

Och det finns förstås en fördel kanske att ha  det klart för sig innan man börjar skriva.

En kort historia är den om mitt debutantporträtt i Svensk bokhandels höstkatalog, något av det största man fick vara med om då, 2009, när min  första bok  kom ut. En självbiografi som handlade om missbruk och som förstås var väldigt seriös.

Så här skrev jag på slutet av mitt porträtt och tre år senare kom den två första böckerna om  Sonja och hennes vänner  ut.

Redan tre år tidigare var det uppenbarligen tydligt för mig vilken ton jag egentligen hörde hemma i. Detta utan att ha skrivit ett enda ord före Casanovas kvinna. Jag visste inte att jag kunde skriva hittepå, jag hade inte en aning om varken berättelsen eller karaktärerna, men tydligen om tonen.
Jag tycker att det är rätt coolt.

Så,  en liten övning är härmed på sin plats.

Om du tänker ton, vilken är din i din roman?

Vad vill du att jag ska känna när jag har läst klart?
Ska jag bli upplyft, torka tårar, få andas ut, krypa ut från täcket, ropa "jag visste det", vara varm i hjärtat, ha en hög puls, vilja somna belåtet.
Det är din bok, du bestämmer!  En huvudsaklig ton, inte en helt orkester tack.

Ett trick för att hitta tonen för mig är att tänka boktitel.
Båda Flanagansböckerna som har kommit ut har haft tonen satt redan på omslaget.

Vilken titel har din bok (och skriv inte det i kommentarsfältet, för var så säker: folk snor! Inte du, men alla andra! 😀 )
Stämmer titeln med tonen i din bok?

Titeln på min trea är: Nya tider på Flanagans.

__________________________

Rytm är det andra som är bra att känna till, det är den – utöver ditt språk  – som gör din bok läsvänlig. I alla fall om du är en underhållningsförfattare behöver du tänka på det. Ni som är mer litterära är friare, er konstnärlighet ger er den friheten.

Men vi andra behöver tänka rytm.

Tre är en användbar siffra när man skriver böcker. Mycket skrivs i tre.
Till exempel.
(1)Nina öppnade kylskåpet, (2) tog ut mjölpaketet och (3) ställde det på bordet.
Den rytmen är lätt att läsa. Lägger du in en grej till störs den.
Nina öppnade kylskåpet, tog ut mjölkpaketet, ställde det på bordet och satte sig på en stol. Det funkar, men tre är bättre.

Jag kallar det tretaktare och en mästare på det är Anna Fredriksson, hon gör det svinbra. Jag tänker på det varje gång jag läser något av henne.

Rytm är också småord som få en mening levande. Ju, som JU inte får överanvändas, men som man inte klarar sig utan. Så, är ett SÅ användbart ord i rätt mängd. Du ska förstärka, mjuka upp, få meningen att vara behaglig och okomplicerad att läsa. När du får till det har du hittat en rytm.

Sedan är det förstås så att samma längd på kapitel efter kapitel skapar en given rytm som är både läsvänlig och jobbvänlig.

Behöver man vara musikalisk? Nä, troligtvis inte. Man kan säkert öva upp det, även om man har en fördel om känslan finns där från början.


Där har ni det. Lektion 30. Ton och rytm.

Frågor på det?