Fortsätt till huvudinnehåll

Lektion 36.




 Det är vemodigt, för nu går virusskrivskolan in i ett viloläge och om jag någonsin plockar upp den igen får vi se. Jag hoppas då i så fall att bara kunna kalla den skrivskola. 

För min del är det dags att börja redigera på allvar nu. Det är den andra omgången, den svåra, när både förläggare och redaktör har slagit sig ihop och ATTACKERAT mitt manus. 

Jo, det är exakt så det känns. Kritik är inte min grej och jag blir arg, irriterad och känner mig som en dålig författare när jag får min feedback. 

Men när det lossnar, när jag har tagit mig förbi de kritiserade partierna, är det bara glädje. Och om ni skulle fråga mig om vad som är ändrat från första utkastet till utgiven bok så vet i tusan om jag kan säga det egentligen. 

Det här är den jobbiga omgången, nästa är ljuvlig!

Jag behöver aldrig jobba med strukturen och det är skönt, för då slipper jag rumstera om i manuset. Jag gör det ju enkelt för mig och skriver kronologiskt. Tillbakablickar får egna kapitel. Det funkar för mig, men vi är ju alla olika.

Mitt problemområde är alltid att jag aldrig förklarar mer än det pyttelilla som jag tycker behövs. Både förläggare och redaktör ber alltid om mer. Där kommer en av de punkter som skapar konflikt i mig. Jag litar på att läsaren bygger egna bilder, får de känslor som behövs, men det är inte tillräckligt. Alltså måste jag jobba mer med det, men utan att göra våld på mig själv och mina tankar. Redigering är en balansgång.

Något annat som jag behöver jobba med, men det visste jag när jag skickade iväg mitt manus, är att vissa saker i storyn inte riktigt håller. Det kommer det att göra när jag är klar, vissa grejer måste jag jobba mig fram till på ett annat sätt. En lösning på ett problem kan för mig ta rätt lång tid in i arbetet. Men jag löser det ALLTID. Sällan som mitt förlag föreslår, istället gör jag om det på mitt sätt.

Jag har skrivit om redigering förut, men det går förstås att repetera i all evighet. 

När man som jag har ett förlag, tar jag mig friheten att bara läsa igenom mitt första manusutkast en gång innan jag skickar iväg det. Andra med kontrakt skickar kanske hälften, får feedback, och fortsätter sedan att jobba.

Om man inte har ett förlag i ryggen ska det se helt annorlunda ut, då ska ditt manus vara i så fint skick som det bara går när du skickar det till ett förlag. Det kommer ändå inte att vara perfekt, det kommer ändå att tvättas i tusen omgångar, men det måste vara så bra att en förläggare kan se hur det kan putsas till perfektion.

Är man redan antagen är det en lite annorlunda process, i alla fall för mig. Jag ska igenom det här manuset så många gånger att jag tycker att det räcker med en genomläsning efter att jag har skrivit klart det första utkastet. Jag tröttnar aldrig på mina manus och detta är en av anledningarna. Jag har lätt för att tröttna och behöver hålla mig tårna genom det som trots allt är en lång process. 

Vill ni höra mer om vad jag får klagomål på?
Okej, här kommer det:

Gör karaktär tydligare. Vi vill se mer av utvecklingen/förändringen. 

Det köper jag. Jag löser det med fler tankar, känslor och sånt som jag oftast tycker att läsare själv kan lista ut, haha. 

Ett kapitel till där vi ser karaktär X. 

Det köper jag. Jag lägger till två kapitel som inte påverkar varken kapitlet bakom eller framför. 

Lite mer Londonmiljö. 

Hm, eventuellt.

Gestalta X mer. Mycket mer kött på benen. 

Jajaja.

Känner inte igen X från förra boken. 

Här hävdar jag som författare med bestämdhet att på 17 år hinner man förändras hur mycket som helst beroende på vad som har hänt i ens liv under de åren. Just i den här sekvensen ser jag och min redaktör helt olika på ett problem. Jag måste lösa det med att göra det tydligare, utan att för den skull ge efter för det som redaktören läser in i scenen. Om jag förfinar och förtydligar brukar det funka.

Sedan handlar det mycket om det som inte håller riktigt och det kommer jag förstås att jobba på. Det måste hålla, som i att ni köper anledningen till att det och det händer. Det räcker inte att jag tycker att det är anledning nog. Det måste vara lite bredare än så. Min erfarenhet är bara min. 

Jag har alltid skrivit med svepande drag; jag ser det som att om jag målade en tavla skulle jag ha en stor bred pensel doppad i oljefärg som jag svepte över en stor duk. Många starka färger i musikaliska stråk. 

Andra målar i akvarell, detaljrikt, går nära sin berättelse. Broderar ut, förgyller, behöver glasögon för att se.

Själv måste jag backa ut för att se helheten. Detaljerna är inte lika viktiga för mig att berätta om, jag överlåter det till läsaren. 

Ett sådant exempel är att jag sällan beskriver utseenden mer än väldigt svepande, om det inte behövs för berättelsen. Jag är mycket mer intresserad av handling än detaljer. 

Jag ser det som att jag i redigeringen behöver mer akvarell i min målning, utan att för den skull göra avkall på oljan. Jag målar över här och där, men slänger inget. Inget är förgäves. 

Förmodligen behöver akvarellmålaren också backa ut från sitt konstverk och inte vara lika detaljerad, men om detta vet jag inget eftersom jag faktiskt inte känner till den feedback som andra författare får.

Vid ett enda tillfälle har jag strukit och det var på eget bevåg. 

Toscana Tur och Retur hade en stor karaktär till, men i sista redigeringen strök jag henne, vilket gjorde att ungefär halva boken fick skrotas och skrivas om. Manuset var godkänt av förlaget, men i mig gnagde det såpass att det inte funkade. Så näsan i datorn och ut kom någon betydligt bättre.

Det var lärorikt. Det var också initierat av mig själv vilket gjorde det lättare. Jag kan bara tänka mig frustrationen om uppmaningen till strykningen hade kommit från förlaget. 

Det där var mitt under min kanske värsta kris hösten 2013 när jag inte visste var jag skulle bo tre månader senare, hade vallningar som väckte mig tusen gånger varje natt och var fruktansvärt orolig över hur livet skulle bli. 

Jag tog i vanlig ordning tag i det jag kunde – det är så jag gör för att hindra problem att få fäste –  men det fanns saker jag helt enkelt inte kunde styra över. De är nog de enda gångerna jag blir sömnlös, när jag och mitt eget fix och don inte räcker till för att lösa ett problem. Jag sökte jobb på jobb som jag inte fick, hade precis sålt min lägenhet för att överleva och hade ansvar för en katt och två personer som just hade gått ur gymnasiet.

Men det löste sig ju.  Min satsning funkade. Jag fick en lägenhet, utlandskontrakt, förskott och överlevde ytterligare ett år och flera därefter. Gymnasisterna blev vuxna, flyttade ut och katten åkte till himlen. Det såg jag inte riktigt de där svettiga nätterna i andrahandslägenheten i Hagsätra när allt var överväldigande.

Fast det där vet ni som har följt mig genom skolan. Jag har berättat om det tidigare som inspiration. Om jag kunde satsa och vinna (när jag var 51 år) kan fler göra det.

Min redigering den här gången varar i fem veckor och jag startar under helgen. Jag har fått manusluntan från min redaktör, har delat upp den i högar om 20 sidor och ska ta tag i en hög i taget. 

Det jag vet som jag vill förändra ska jag skriva ned på ett papper i punktform och sedan peta in där det ska in. Jag tittar alltid på det utifrån och in, det vill säga först från ett helikopterperspektiv. Många använder ritrullar eller post-it för att kunna se övergripande, själv ser jag det framför mig ändå med hjälp av de anteckningar jag har gjort under resans gång. Jag kommer också att behöva göra mer research och har kontakt med människor i England (snälla författaren Amanda Hellberg) som ska hjälpa mig vidare med en specifik fråga. 

När jag väl börjar skriva den 4e är jag förberedd med det mesta och kan börja jobba direkt. 

8e februari är deadline och då går jag direkt igång med research inför nästa projekt. Det är massor att ta tag i innan jag kan påbörja det projektet. Ibland görs det innan, ofta under tiden. Men nu kan jag faktiskt inte börja utan att ha en hel del ren fakta klar för mig. Jag har skrivit ett treboksavtal med Forum och två av böckerna vet jag vad jag ska skriva om och ungefär vilken research jag behöver göra. Den tredje kontrakterade kan bli en tredje del i det projektet, eller så blir den något helt annat. Vi får se. Kommande år hade jag tänkt att bara skriva på en roman, vi får väl se om jag har kraft till något mer nästa höst.

Jag angriper research lite på samma sätt som jag angriper redigering. Planer är så viktiga för mig. Att göra något alls planlöst är inte min grej. Jag handlar städar diskar tvättar efter planer. Då kan ni ju tänka er hur planerna runt mitt skrivande ser ut. Men jag säger det igen och för sista gången i den här skolan: om man som jag skriver intuitivt behöver det runt om ha en tydlighet och fasta ramar. Jag jobbar på samma sätt varje dag, det ger mig trygghet att vara fri i i manuset som jag ju inte har någon plan för. 

Jag hittade min blogg ett inlägg från mitt besök i New York 2017, som i mångt och mycket hade handlat om att lära känna staden såpass att jag skulle få Sonjas andra chans att funka.

Det här skrev jag efteråt:

Så vad har jag gjort de här dagarna?

Jag har:

  • Varit uppe i Empire state building.
  • Jag har promenerat genom Chinatown och Little Italy.
  • Varit i SohoWest village och Meatpacking.
  • Har gått över Brooklyn Bridge och åkt färja tillbaka till Manhattan och 34:e gatan.
  • Har gått över varenda aveny, från Första till Nionde, men mest på Sjätte, Femte, Lexington och Madison.
  • Jag har fikat på Saks, Macy´s och väldigt många Starbucks eftersom wifi är okomplicerat att få tillgång till där. Inga koder och skit.
  • Jag har promenerat från 14 gatan utmed Hudson river och passerat Minnesplatsen och nya One world trade center. 
  • Två varv i nedre delen av Central Park. Jag verkar aldrig ta mig till Reservoaren (den större sjön mitt i parken). Nästa gång ska jag men det behövdes inte den här gången.
  • Jag har köpt en sladdrig billig klänning på Target när jag höll på att dö av värmeslag, men sedan hade de ingen underkjol och då kunde jag ändå inte sätta på mig den eftersom den var rätt genomskinlig i fel ljus.
  • Jag har sett de pampiga och välkända trapporna till The court of justice och The Supreme court.
  • Jag har sett en musikal: The school of Rock.
  • Jag ska se en till ikväll: The Groundhog day. Måndag hela veckan, som filmen hette. Den går på andra sidan gatan från hotellet och jag köpte en sista minuten för att bra pris. Just nu är Hamilton det hetaste i stan och biljettpriserna BÖRJAR på femhundra dollar (gånger nio kronor.)
  • Jag har sett en halv film. Den var ju inte särskilt bra.
  • Jag har blivit sminkad på Saks medan regnet öste ned utanför. Jag fick ögonbryn ditmålade och nu måste jag göra det själv varje dag.
  • Jag har åkt tunnelbana (idag) men ingen taxi förutom från flygplatsen (och dit i morgon.)
  • Jag har bara ätit skit, inte mer än en riktig middag och då gjorde jag det på hotellrummet. Annars mest mackor och godis.
  • Inte att förglömma: Drink på Plaza (utan alkohol såklart.) Snygg man bredvid i den runda baren. Jag fick en bild av en gigolo, varför vet jag inte. Han var lite hemlig när han viskade i telefonen. Och såg han så där Richard Gereig ut. På andra sidan satt en pratglad yngre kvinna som jag lovade skicka en av mina tyska böcker till. Bartendern var inte ett dugg stiff som jag kanske trodde att en bartender där skulle vara. Tvärtom. Han hade en kompis i Sverige, kallade mig vackra kvinna och fick massor av dricks för det. Plaza rekommenderas för en drink!
  • Och jag har sovit som en stock. Helt slut men bra slut om ni förstår vad jag menar. En dag med regn, men resten har varit idel värme och solsken. Skönast var det i går kväll. Kanske 25 grader och bara behagligt.
Jag skulle säga att allt utom musikalerna är research, men erfarenheten från dem sparar jag till en annan bok. 
Vad jag ska med allt det här materialet får ni ser i Sonjas andra chans.  Jag har inte läst ett ord, men har några dagar på mig att kolla om allt stämmer med min research när jag kommer hem.

Jag hade en plan klar när jag åkte. Jag gör ingen research utan att veta vad jag vill och behöver se. Kanske är det detta som gör att jag också så lättvindigt kan resa själv. Min plan och jag underhåller oss, kan man säga.

PLANER alltså, vare sig det gäller research eller redigering. Nu får jag hjälp med det sistnämnda och om du ska redigera själv är tipset att hålla koll på:

1. Strukturen. Går det lätt att följa din story från första till sista sidan?
2. Karaktärerna. Är de trovärdiga? Vill vi följa dem?
3. Storyn. Är den tillräckligt fångande för att hålla läsaren i 300 sidor (färdig bok, kanske 200 manussidor). Sätter du tillräckligt med käppar i hjulet för dina karaktärer? Förstår vi deras motiv och handlingar?

Jag tror att vi sätter punkt där. 
Ni hittar skolan på samma plats som alltid, mig på Instagram som alltid och förhoppningsvis ses vi på någon bokmässa framöver. Kom fram då, är ni snälla!

Satan, vad duktiga ni har varit. Heja heja heja.

Ps, skriv inga romaner om epidemier. Det är så 2020.

Puss och kram och GOTT NYTT ÅR!






Kommentarer

  1. Tack Åsa, önskar dig ett gott 2021 och tack för alla tips i din härliga virusskrivskola.

    SvaraRadera
  2. Tack än engång för allt du förklarar och delar med dig av.

    SvaraRadera
  3. Tack för en jättebra skrivskola!
    Tar med mig massor av tips. Mvh Yanica

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Lektion 1

Läs det här, och bestäm dig sedan för om du ska hänga med på resten. Jag vill ha en kommentar från dig i kommentarsfältet. Jag hänger med räcker. Okej. Here we go! (Först vill jag säga att jag faktiskt är coach. Jag har gått en lång utbildning hos ett utbildningsföretag som heter Coach2Coach  (klicka här) , och därefter arbetade jag i 4 år i egen regi med enskild coaching och anlitades av beroendekliniker för grupper,  fram tills jag kunde försörja mig som författare. Inget fusk här inte.) Hur kommer man igång med sitt bokskriveri. Den ständiga frågan. Jag har postat det här inlägget med tips förut, men nu när vi har en virusskrivskola vill jag påstå att det är aktuellare än någonsin. Jag tror att det finns lika många igångsättningssätt som det finns författare, alltså kan jag bara berätta om hur jag gör, och det är verkligen inget facit (men gör gärna som jag ändå). I mitt fall börjar det alltid med att  jag har bestämt mig för att  skriva en  BOK . Inte försöka, inte prova, i

Lektion 24

Hålla upp ett tempo tänkte jag var ett bra tema idag när de flesta av er verkar skolka. Och jag tror att det är representativt för hur det brukar se ut. Entusiasmen flödar i början, allt är så roligt och nytt, men sedan dyker något upp, man skjuter det åt sidan, i värsta fall skjuter någon ANNAN en åt sidan – och så gör man det i morgon istället. Men mina damer och herrar, låt mig då också säga att det är detta som skiljer agnarna från vetet. Inget borde naturligtvis kunna skilja dig från ditt projekt. Du borde bära de som en dyrbar Mingvas (alltså typ). Fast jag fattar ju livet. Det där som man försöker kontrollera men som ändå på något mystisk sätt tar över och skjuter planer i sank. Så det här blir blandat bandat om tempo. Ett par frågor som inte har fått svar och ett tips från John Häggblom som är förläggare på Forum (där jag kommer ut). Först vill jag tipsa om att han kör en skrivlektion, live, på instagram i morgon. Blir naturligtvis superbra! Han ska prata om det mes

Lektion 22

Många börjar sin skrivkarriär med att skriva självbiografiskt. Det gjorde jag också. Jag tyckte att jag hade en historia värd att berätta och när jag skrev den hade jag inte en tanke på att det skulle bli något mer efteråt. Inte ens när den blev utgiven och jag var på min första bokmässa, tänkte jag tanken. Elva år senare vet jag att jag uppenbarligen hade många fler böcker inombords. När det gäller självbiografier – och att få dem utgivna – gäller det att ha en unik historia, en som man kanske också är beredd att prata högt om. Min egen bok, Casanovas kvinna, handlade om medberoende och min relation till en man som missbrukade sex, att den skulle bli antagen var jag faktiskt rätt säker på. Det fanns ingen som hade berättat om något dylikt tidigare. Och jag var dessutom beredd att prata om den, men det visste inte förlaget (Kalla Kulor) när de först kallade mig till ett möte. De blev intresserade av storyn och såg förmodligen att den gick att sälja. De var också intresserade a