Fortsätt till huvudinnehåll

Lektion 35

 Är det inte lustigt att när jag verkligen har tid att lägga på min skrivskola eftersom mitt manus är på utflykt till BEDÖMMARE (jaja, bedöma stavas med ett m, men jag tycker att min egengjorda ord är snyggare med två!), lägger jag den istället på att googla skor, fundera på nya tapeter och tar långa, skinnflående, bad. Det är som om hjärnan är intälld på att inte skriva, bara ta det piano till manuset kommer tillbaka i juldagarna.

Well, låt oss utmana det lilla huvudet med en lektion som jag så här långt inte har en aning om vad den ska handla om, men det brukar ha löst sig när jag har skrivit klart.

Var det någon av er som lyssnade på John Häggblom och Anna Fredrikssons prat häromdagen om dramaturgi? Väldigt intressant, jag skulle tro att den finns sparad på Johns instagram om det är så att ni missade den.

Jag har skrivit om dramaturgi i tidigare lektioner och min vinkel skiljer sig inte alls från Annas och Johns, men vi kanske lägger fram den på olika sätt. Du hittar mer om det i lektion 7 (konflikt, verkligen en del av dramaturgin), och lektion 8. Men jag har nog duttat ut det här och där i hela skolan. 

Just dramaturgi har jag enkelt för, och jag tror ju att de flesta av oss som skriver har något som helt enkelt har givits oss – låt oss för enkelhetens skull kalla det för talang. 

För andra kan det vara språket, berättartempot, miljöbeskrivningarna, karaktärerna, dialogen eller något annat.

Kan du identifiera din talang?

Ibland tänker jag att det som är vår talang kan vi lägga lite åt sidan eftersom vi har det givet. Min känsla är dock att vi fastnar i det vi är bra på. Jag tänker att det är bra att dra nytta av det vi redan kan, men för att bli bättre på resten är det där vi bör lägga krutet. 

Men det är roligt att vara i det vi är bra på, och därför tror jag att vi filar på det i all evighet istället för att gå vidare. Det är roligare att spela D A E-mollackord på en gitarr istället för att lära oss F som är knepigare och en större utmaning. Så vi sjunger och kompar oss själva glada med det vi kan, men så många nya låtar blir det ju inte (även om man kommer långt med de där tre). 

Ni fattar. Övning ger färdighet, bla bla bla. 

Jag får ofta frågan om hur man blir författare. Och om hur man skriver. Jag har bara ett svar på det: man läser och skriver. Om vartannat. Man ser hur andra har gjort och så gör man likadant, fast på sitt sätt. Enda gången man ska göra exakt som någon annan gör är när det gäller utseendet på manuset. Det ska se ut som en boksida. 

Det är en bra idé till nästa lektion, hur jag nu ska kunna visa det. Jag gör ett försök, och ni får den lektionen innan nästa helg, jag LOVAR. 

Till idag bad jag om frågor och här är en:

En fundering jag har är kring det här med hur man på bästa sätt tar reda på hur man börjar sin biografi. Det som är första kapitlet. Mina tidigare böcker har varit ganska lätta att veta vad som ska vara det första kapitlet. Ska jag börja med slutet först och återberätta vad som hänt fram till slutet? Det är några frågor som snurrar i huvudet. Hur hade du gjort?

Jag har ju skrivit en självbiografi (Casanovas kvinna) som handlade om en mycket specifik tid i mitt liv, fem år sammanlagt. Men för att läsaren skulle förstå hur jag kunde stanna i ett sådant kaos som de där åren innebar var jag också tvungen att berätta mycket om mig själv och hur jag blev en sådan som skulle rädda andra. 

Mitt första kapitel inleddes med en kontaktannonsen som startade alltihop, och jag tänker att en biografi alltid blir bäst om den primärt täcker en "händelse". 





Jag vet inte om det nedan är inledningen på Schibbyes och Perssons bok för jag har inte läst den, men det skulle definitivt kunna vara det:

"Den här boken skulle inte ha funnits om inte allt gått åt helvete. Natten till den 28 juni 2011 satte vi allt på spel när vi i skydd av mörkret korsade gränsen mellan Somalia och Etiopien. Vi ville undersöka hur den hänsynslösa jakten på olja drabbade befolkningen i den stängda och konfliktfyllda Ogadenregionen. Vi ville nå bortom flyktingberättelserna och larmrapporterna, och med våra egna ögon ta reda på sanningen. 

Fem dygn senare låg vi skjutna och blodiga i ökensanden. Det var början på 438 dagars fångenskap."

Allt beror förstås på vad det är man ska berätta, men generellt är historierna om ett helt liv inte så intressanta om det inte handlar om Zlatan eller någon annan kändis. Vi vanliga människor behöver något specifikt att berätta om. 

Och att slänga sig rakt in i berättelsen är inte dumt varken i romaner eller biografier. Har man bakgrund att berätta om (som jag hade) är det alltid bättre att pytsa in den istället för att ha kapitel med information som drar ned tempot. 

Så svaret på din fråga är helt enkelt att du ska börja vid det som hände som utgör kärnan i det du vill berätta om. Och skriv gärna kronologiskt, det är lättast att följa. 

Någonstans i skolan har jag skrivit om självbiografier, men minns inte nu var. Kolla där om du hittar något matnyttigt. 

Jaha. Det var det. Tredje advent. Lucia. Till nästa lektion kan du väl se till att ha din dator framme, kanske ett öppet worddokument så att du direkt kan jämföra med det jag säger är RÄTT sätt att göra det på! :)

I allt annat kan du strunta i mina råd. Det som det blir en bok av är alltid det rätta sättet.

Puss





Kommentarer

  1. Känner att den här Virusskrivskolan är nog lämplig att repetetera nu under lediga dagar kanske? Så det får jag nog taoch göra... När jag inte skriver eller firar ledighet.
    Hoppas du får en fantastisk jul, precis så som du vill ha den!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Lektion 1

Läs det här, och bestäm dig sedan för om du ska hänga med på resten. Jag vill ha en kommentar från dig i kommentarsfältet. Jag hänger med räcker. Okej. Here we go! (Först vill jag säga att jag faktiskt är coach. Jag har gått en lång utbildning hos ett utbildningsföretag som heter Coach2Coach  (klicka här) , och därefter arbetade jag i 4 år i egen regi med enskild coaching och anlitades av beroendekliniker för grupper,  fram tills jag kunde försörja mig som författare. Inget fusk här inte.) Hur kommer man igång med sitt bokskriveri. Den ständiga frågan. Jag har postat det här inlägget med tips förut, men nu när vi har en virusskrivskola vill jag påstå att det är aktuellare än någonsin. Jag tror att det finns lika många igångsättningssätt som det finns författare, alltså kan jag bara berätta om hur jag gör, och det är verkligen inget facit (men gör gärna som jag ändå). I mitt fall börjar det alltid med att  jag har bestämt mig för att  skriva en  BOK . Inte försöka, inte prova, i

Lektion 36.

 Det är vemodigt, för nu går virusskrivskolan in i ett viloläge och om jag någonsin plockar upp den igen får vi se. Jag hoppas då i så fall att bara kunna kalla den skrivskola.  För min del är det dags att börja redigera på allvar nu. Det är den andra omgången, den svåra, när både förläggare och redaktör har slagit sig ihop och ATTACKERAT mitt manus.  Jo, det är exakt så det känns. Kritik är inte min grej och jag blir arg, irriterad och känner mig som en dålig författare när jag får min feedback.  Men när det lossnar, när jag har tagit mig förbi de kritiserade partierna, är det bara glädje. Och om ni skulle fråga mig om vad som är ändrat från första utkastet till utgiven bok så vet i tusan om jag kan säga det egentligen.  Det här är den jobbiga omgången, nästa är ljuvlig! Jag behöver aldrig jobba med strukturen och det är skönt, för då slipper jag rumstera om i manuset. Jag gör det ju enkelt för mig och skriver kronologiskt. Tillbakablickar får egna kapitel. Det funkar för mig, men vi

Lektion 31

 Kära skrivskoleelever, hur går det? Har ni kommit någonstans med ert manus? Har ni skrivit ert första kapitel? Eller är ni till och med klara med ert manus? Inte kommit igång alls, bara en massa snack utan verkstad? I den här skolan GÖR vi. Det är det enda sättet framåt. För övrigt det sätt som funkar i de flesta sammanhang eftersom lösningen ligger i görandet, inte i malandet om vad vi borde göra ... HERREGUD, vilken tur att all min visdom kan läggas i den här bloggen så att du kan lära dig hur du ska leva ditt liv! Vi glömmer ibland att inget händer av att vi tänker på saken. Möjligtvis ger vi oss huvudvärk, men tanken i sig är inte fruktsam om den inte utmynnar i ett slags görande av något slag.  Fast jag fattar att det är svårt att göra om man inte kan prioritera - och att skriva en bok är dessutom att prioritera sig själv . Kvinnor  folk brukar ha rätt svårt att göra det. Det mesta annat får gå före. Trots att man kanske har en partner som skulle kunna dela på ansvaret så är det